Just in time

Jag blev tipsad om det här blogginlägget och det stämmer så väl in i mina egna tankar när jag först bestämde att jag ville att mina hästar skulle gå på lösdrift. Det känns som så hemskt länge sedan och det har gått så mycket framåt under dessa år, jag har fått många fler idéer och tankar om hur hästar kan ha en givande och trivsam livsmiljö.
Jag vet att då, när jag släppte ut mina hästar, var det fortfarande vanligare att välja lösdrift framför allt för att bespara sig arbete och det var också fördomen jag mötte inför mitt eget val. Men nu upplever jag att det tillåts vara ett aktivt val och de som gör detta val lägger även ned så mycket mer planering kring upplägget av lösdriften.
Jag själv har till exempel för flera år sedan dragit en paddock paradise slinga som är ca 500 meter genom ganska varierad terräng (men det mesta är skog förstås). Det enda jag skulle vilja göra nu är att fixa dränering runt lösdriften, dvs gräva bort matjorden och lägga flera lager grus och singel. Kanske till sommaren?

Men nu när jag är gravid och beroende av hjälp för att fodra kan jag inte kräva att sambon drar ut hö till de mest avlägsna höautomaterna utan det blir ju bara de två-tre närmsta som används, och dessutom har jag faktiskt bara två hästar på gården just nu, en är utlånad på foder och den andra flyttade också dit för att stabilisera flocken. Så mina två kvarvarande hästar har det nog egentligen rätt tråkigt. Men de blir ändå aldrig stallmodiga när jag tar ut dem ur hagen och har behållit en fin muskulatur. Eller, ok. De är lite i överhull faktiskt...
Min poäng är att en väl planerad lösdrift inte bara är positivt för hästarnas fysiska välbefinnande utan man kan även i allra högsta grad se en positiv effekt på deras mentala hälsa.

Gravidmage

Jag har svårt att ens ta mig ut med shettis och vagn just nu för jag måste ställa mig på knä för att kunna dra åt maggjorden på selen.
Det här är anledningen, tre veckor kvar till beräknad födsel och jag är måttligt road. Men jag har bildbevis på att jag var lika stor när jag väntade Zelda så jag kan ju inte säga att det var helt och hållet oväntat.

Nu kliar det i fingrarna på att få komma igång med fysiskt arbete igen. Dels verka, mina egna hästar först och främst, och sen är det ju snart vår och dags att sätta grepen i trädgårdslandet. Om inte annat skall det bli skönt att kunna nå ned till marken igen...

Jordbruksverkets enkät

Fyll i enkäten om vad just DU anlitar för någon för hovvården och tandvården av din häst. Detta är jordbruksverkets enkät och skall (i teorin iaf) kunna påverka framtiden. Bland annat kanske detta kan hjälpa dem att se att det faktiskt finns ett behov av barfotaverkare, något de hittils blånekat till.

http://www2.jordbruksverket.se/kurserochenkater/webbanmalan/djur/hovslagarenkathastagarerw.4.5df17f1c13c13e5bc4f800013040.html

December försvann...

Jag fick magsjuka två vändor i december, dottern och sambon "bara" en vända. Det klarade vi av strax innan julfirandet visserligen men allt sammantaget gjorde det att december månad bara... försvann!
Vi lyckades få upp plastgranen från källaren någon dag innan jul och sambon fick springa på stan och jaga julklappar när jag hade gått tillbaks till jobbet. Dvs till Coop i Tre-sjö där jag jobbar ungefär halvtid. Men bara i tre veckor till för sen räknar jag med att det kommer kännas för tungt.
Med denna gravidmage är jag ungefär lika smidig som en valross just nu. Det känns minst sagt avlägset att verka några hästar kan jag säga...

Snö och storröjning

Det blev vinter i år igen. Lite tidigt kan tyckas och vadslagning pågår om huruvida snön faktiskt kommer att ligga kvar eller inte.

Jag har tvingats sluta verka nu, det gick absolut inte längre. Nu när den värsta sorgen och frustrationen gått över har jag börjat komma ikapp lite med övriga livet. Tyvärr får jag då även tid att fundera ut gravidhormonsinducerade projekt som framför allt lett till att vårt sovrum just nu är fullkomligt belamrat av kartonger med barnkläder ifrån en garderob som jag tvunget måste gå igenom.
Så nu har jag bara två frågor jag ställer mig, hur kunde alla de kartongerna rymmas i den lilla garderoben? Och när skall jag kunna ta mig tid att sortera igenom dem och återställa ordningen?

Men jag har även städat skrivbordet och så smått börjat gå igenom resten av kontoret, som exempelvis kartongen med begagnade boots. Så inom en snar framtid kommer jag ha börjat lägga ut framför allt färdigbroddade lätt begagnade Epics.

Påmind

Läste ett inlägg i ett barfotaforum idag som påminde mig om en av anledningarna varför jag övergav Epic till förmån för Glove. Människan hade använt sina nya boots hela tre gånger innan första vajern började gå sönder. Klart garanti-ärende men fortfarande inte helt ovanligt.
Personen fick rådet att alltid ha extra vajrar hemma, vilket nog är klokt. Men jag saknar INTE klatret med trasiga vajrar! Varken för egen del eller alla samtal från panikslagna kunder vars boots gick sönder bara dagar innan en viktig tävling eller liknande.

Å andra sidan, hur många har inte haft tappsko i sina dagar? DÄR kan vi snacka klater! Egentligen är det lite lustigt det där för en del anser att det här med barfota är lite väl krångligt, men hur är det då att vara fullständigt utlämnad till en hovslagare? Får du en tappsko får du schå dig tills du hittat någon som kan slå på den igen, det är inget du kan fixa med lite gaffatejp!

Gravid

Jag har gått och blivit på smällen igen. Högst planerat och efterlängtat men jag förstår naturligtvis att det blir lite besvärligt för mina kunder att tvingas hitta en ersättare. Särskilt som det inte finns någon solklar vikarie sådär rakt av.
För mina kunder i Ö-vikstrakten brukar jag hänvisa till Stina Westman som är utbildad på Nordvik till hovslagare och gått lite kurser i barfotaverkning. Hon faller tillbaka på hovslagarverkning och skoning när hon stöter på problem men annars är hon ok. Och himla trevlig!
Annars har jag en lärling i Ö-vik men hon har sånt problem med ryggen att hon fått pausa sin utbildning. Himla synd för hon är riktigt bra både på att verka och på att hantera hästar.

I Nordmaling och Umeå är jag inte helt säker på vem man kan anlita. Jag hade ju en kollega i Lenie i Umeå men vad jag förstår har hon fullt upp med sitt dagjobb och verkar inte så mycket åt andra längre.

Förra vändan var jag lite mer privat, skrev egentligen inget om det på bloggen förrän Zelda hade tittat ut och berättade för mina verkningskunder allt eftersom jag besökte dem efter att tredje månaden hade gått och missfallsrisken hade minskat. Den gången var det mer än en kund som ovetandes ringde mig för att boka en tid när jag gick med stormage och hade fått sjukpenning pga foglossningsbesvären. Så den här gången har jag gått ut på facebook, massspammat SMS till alla jag kunde komma på och nu skrivit ett inlägg i bloggen. Så nu har jag gjort vad jag kunnat, hoppas jag.