Jag har blivit ofrivilligt inblandad i ett hästbråk senaste månaden, en hästägare och en (numera fd) medryttare där det skurit sig så totalt att de inte längre ens pratar med varandra vad det verkar som. Och från båda håll möter jag en närmast panisk rädsla för att bli lurad av den andra, eller mig för den delen! (Som om jag sitter på min kammare och smider onda planer för hur jag skulle kunna mjölka intet ont anande människor på pengar...)
Och det har fått mig att tänka tillbaka på en annan episod för några år sedan på mycket närmre håll då ena parten var så fruktansvärt rädd för att bli lurad, trots att det inte fanns någon anledning! Allt sköttes helt enligt det skriftliga avtalet och ägaren var verkligen inte besvärlig eller orimlig på något sätt men fodervärden var ändå så rädd för att bli lurad så det slutade med att de avslutade avtalet. Förutom att hästen hade kunnat ha det bättre så blev min vän så illa klämd att hon slutade med hästar helt och hållet efter det.
Jag undrar vad som kan driva folk till en sådan rädsla för sina medmänniskor? Är det inte jobbigt att tro allt och alla om ont hela tiden? Jag vet inte men jag tror att jag är lite lyckligare i min naivitet, även om den blivit lite bränd i kanterna med åren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar